I'm a soulweeper

Kan jag ju med att påpeka att detta är inte min första blogg jag har en innan men typ ingen vet om dem så jag tänkte jag kunde ha en andra kunde titta och läsa i dem känner för det.  den andra kommer ni inte ens kunna läsa om ni hittar den, den kan jag skriva mer privatat saker som jag behöver få ut mig och denna kommer allt annat roligt stå, kommer säkert komma upp såna saker här med;)


Det är absolut inge bra att gå hemma hela dagarna. Men jag har inget val jag har säkert sök över 10 jobb men verkar inte få nåt svar från någon, bara massa mail om att ansökan kommit fram.. Jag börjar faktiskt tro att jag är så rejält dum i huvudet så att jag inte kommer få nåt jobb, kanske bara finns en utväg ifrån detta? Fast det är nog nåt jag aldrig skulle klara..

Jag är för rädd för att bli förälskad i någon, för jag vet att jag inte skulle klara av att bli sårad någe mer igen, jag har bara dåliga erfarenheter av kärleken så jag tror faktiskt inte jag vill kunna älska någon i hela mitt liv.
Sen har jag funderat på om jag verkligen har några vänner kvar, det vet jag faktiskt inte.. Okej, vissa kanske jag är ett svin mot vissa men de är ju  inte mycket själva tillbaka och endel andra hör ju aldrig av sig längre och varför måste det vara jag som ringer varje gång för att prata.. Jag orkar faktiskt inte det längre, jag orkar inte längre klamra fast vid det lilla jag hade i mitt liv som faktiskt gjorde att jag orkade gå till skolan varje dag. Känns inte direkt som att jag känner dem längre.

Allt tjatt från syskonen o föräldrar om att jag ska skaffa ett jobb o ta körkort det kommer snart ta dö på mig, för jag orkar inte mer snart, jag lyckas aldrig göra dem glada o nöjda de har alltid något som de vill ändra på eller något som inte passar dem.. Jag tänker aldrig på mig själv jag tänker alltid på andra så de har det bäst, det kommer att ta död på mig det vet jag men jag kan inte göra något åt det.
Jag söker jobb o försöker göra så gott jag kan men de blir aldrig nöjda jag kommer alltid får höra detta eviga tjatt om att vi vet vad arbetsgivare sökare dina äldre syskon gjorde så..
Men det är ingen som förstår att hade jag haft pengar så hade jag väl försökt ta körkort, men eftersom jag inte har det tänker jag inte be om pengar av mina föräldrar eftersom de hela tiden tjatar om att deras pengar inte räcker.

Jag vet faktiskt inte hur längre jag orkar med detta, det tär på mitt humör och mig själv..Jag vill vara den där glada tjejen som alltid får någon att skratta.
Jag saknar mig själv!